Ibland känns det som ens bägare håller på och rinna över.
mitt tålamod är starkt gällande människor och jag vill inte medvetet såra någon. Men ibland måste man bara säga nej, jag vet med en betydligt stor självsäkerhet att min mentala kompetens är över dig. Något så brutalt. Jag accepterar inga kränkningar mer, I åratal har detta fått slöa ner min livsgnista. NEJ. Ni ska inte få ta mitt lilla hopp.
NÄR SKA MAN FÅ LEVA SITT LIV PÅ EGNA VILLKOR?
NÄR SKA MAN FÅ LOV ATT STOLT HA EN EGEN LIVSSTIL, EN ANNORLUNDA?
NÄR SKA JAG VÅGA SÄGA TILL?
NU!
nedlåtandet som har fått mig att tysnads, att aldrig få en syl i vädret, att få sitta och ta någon lågbegåvads människas otroligt kränkande åsikter? nu är det slut.
Varför sparkar man på folk som ligger ner?
