ibland känner jag för att få dig att lida.
att få dig att uppleva all min smärta.
jag är fylld med ångest.
ibland vill jag döda, du vet inte hur mycket du tog den kvällen.
tänk om man hade vad man hade innan..
jag får så mycket panik, vad ska jag göra?
alla tror det är en vanlig deprisson, ingen förstår.
alla tror det är en vanlig deprisson, ingen förstår.
men när man inte vill gå till skolan längre när dem
man älskar som mest inte har samma värde i ensögon
längre.. när man inte har någon kompis kvar?
när man får panik för ett ljud när ensamheten blir ens
ända vän? och maten blir en väg utåt när man plötsligt börjar gråta
för att någon som gick förbi inte sa hej och när skolan inte går längre
när alla skrattar och man sitter bredvid och gråter inombords, när
det var du som alltid var den roliga söta tjejen innan?
kommer det ngnsin en väg utåt?
